Ödet smeker min kind

Ta min stolthet. Vad ska jag med den till i denna gudsförgätna stad?

Ta mina vingar. En ängel är ändå inte jag.

Ta mina drömmar. Ödet leder mig.

Ta min själ och du är död.

Give me wings

I might look strong. I might look happy. I might look unreachable.

Just because the weight on my back is invisible it doesn't mean it doesn't exist.

Even if I am, everyone has their days... and even if I am, I might need you to take some of the punches.

Or, please, just let me go

Två ansikten

Han tog tag i hennes haka. Smekte försiktigt bort luggen ur hennes ansikte med varsamma och mjuka fingrar, lät fingrarna försiktigt följa ansiktets anletsdrag. Kände med tummen över käklinjen, pekfingrarna följde de perfekt utformade globlinjerna och handflatorna formade sig efter de utsökt rundade kinderna. Med en intensiv blick, med en sådan blick man endast ser på sina högst älskade med, följde han läpparnas fulländande konturer. Han lutade sig fram, kanske för att kyssa hennes läppar. Kanske för att få känna hennes varma andedräkt.

Hon möter hans blick, fylld med åtrå och kärlek. Kanske med lusta och passion. Frenetisk passion. Kärlek som gått för långt. Paniken tränger sig fram och gör plats bland rädslan. När han lutar sig fram för att möta hennes läppar vill hon inget annat än att springa. Men han håller henne stadigt, paralyserad står hon kvar. Hans starka händer har övergivit linjerna i hennes vackert utformade ansikte och istället håller henne hårt i överarmarna. Hon önskar att hon kunde hantera sin darrande underläpp. Och att hjärtat skulle sluta slå, av rädsla att bröstkorgen ska sprängas. Hennes rädsla föder honom, får honom att växa, tills bubblan slutligen brister.

Hon önskade att paniken inte suddat ut hennes förnuft, att hon skulle ha vett att vrida sig ur hans grepp. Framförallt önskade hon att hon skulle behålla sitt äckel, sitt hat och sin panik även efter att hans spefulla, intensiva flin övergått till ett mjukt kärleksfullt leende, efter att hans hårdhänta händer övergått till en blyg mans trevande och efter hans tusenfaldiga ursäkter. Hon ångrar sin naivitet. Kanske skulle bubblan inte brista i tid, kanske skulle det hela inte sluta med blåmärken runt armarna, svullen läpp, brutna revben och stryptag...

Hennes livs kärlek har två ansikten.

Narren del 8 Drömmerier och satans päron

När elden för längesedan falnat och kylan övervunnit glöden i brasan och sprider sig genom ben och märg vaknar han. Trots att vårens värme börjar göra entré dröjer sig den kalla råheten bakom de stenbeklädda väggarna kvar. Han andas ut dimma. Det ser nästan lite spöklikt ut i det dunkla ljuset. En fasansfull tanke rasar snabbt förbi i huvudet, tänk om det är själen som långsamt pyser ut? Han flinar något och formar dimman till ringar när han andas ut. Jag har då aldrig känt ett behov av att ha en själ, kommer ändå aldrig veta om jag har någon... Kan lika gärna fortsätta att andas ut roliga ringar.

Den bittra kylan från stengolvet gör honom påmind. Ett rum han inte känner igen. Avsaknaden av hans nattmössa och varma fårskinnsmockasiner i rött gör honom nervös. För att inte tala om avsaknaden av färg, inga färggranna gardiner fladdrande av den friska morgonvinden och ingen matta som stoppar kylan från att gå rätt upp i fötterna. Han sätter sig nyvaket upp tittar yrvaket omkring sig. En bild av en broderad mantel som försvinner ut genom gluggen blixtrar till. Smärtan skär till men försvinner blixtsnabbt igen. Gallret ligger kvar på golvet. Det kan omöjligt varit en dröm.

Han börjar minnas ytterligare. Hur hans kropp mitt i allt tumult föll avsvimmad ner i den mjuka snön som borde tagit livet av honom. Någon hade räddat livhanken på honom. Dårar är inte dumma så nog låter han tankarna flöda, inte för att alla teorier som dök upp i huvudet på honom var speciellt genomtänkta eller ens troliga så fanns de ändå några som kanske hamnar någorlunda nära sanningen. Inte hade han någon aning om att de mest galna var de som låg närmast sanningen... Vem hade hjälpt honom och varför? Plötsligt känner han hennes närvaro igen, hur en varm ombonad känsla sprider sig i kroppen. Finns kärlek så är det så den känns tänker han sig. Utan en tanke på att hon kanske försöker ge honom en ledtråd eller varna honom för något låter han tankarna springa vilt över båda ängar och bäckar. En blå himmel med tussiga moln. Humlor som surrar förnöjt i sommarens första rosor. Gräs som lämnar fläckar på skrattande barns fötter. Löv som låter sig bli smekta av vinden...

Han tankar avbryts av ett skrik och det tumult som utbryter utanför dörren. Upprörda röster och springande nervösa människor förstörde drömmerierna, kanske lika bra det för annars hade jag nog aldrig kommit tillbaka suckade han innan han glatt skuttade upp från den kalla knöliga madrassen och ut genom dörren. Han hamnade i korridoren som leder till kungens egna svit och sängkammare, vilken var fylld av ett kaos. De tjocka damerna var uppe och sprang helt ofixade för att suga till sig det sista skvallret, hovdamerna allmänt stressade av alla de omöjliga kraven som ställdes, vakter med krossat självförtroende... Någon hade visst lämnat av ett brev med okänd signatur till den äldste arvingen inatt var det någon som sa... Satans päron och de fördömda apelsinerna! Var är mina mockasiner?

Did you came from above or did I praise you to the skies?

You said


my beloved, my baby, this is not a game to me.

please do not ever say you love me,
unless you're gonna stand up and fight...

Don't want to know. What you doesn't know can't hurt.

Narren del 7 Lyckan har flugit sin kos

Vilken idiot. Hon fällde upp huvan på hennes vackert broderade mantel så att den tillsammans med mörkret i det dunkla rummet tjänade som en mycket god förklädsel. Hon himlade något med ögonen och en smak av bitterhet dröjde sig kvar på tungan såg hon på den slumrande dåren. Hon ansåg sig vara långt mer kompetent än att vara någon slags uppassare till någon vimsig fåne med färg kletat i ansiktet, vansinnig på att ha blivit kraftigt degraderad i sina arbetsuppgifter slet hon ut gallret till gluggen som skulle föreställa ett fönster. Hon vände åter blicken mot den slumrande som smackade spädbarnsliknande med läpparna, hur skulle denna klena man kunna fylla en funktion i dessa storslagna planer övergick hennes förstånd. Men order är ju order.

Smidigt kröp hon ut genom gluggen, den kalla råa vinden sög genast tag i henne och hotade barskt med att kasta ned henne. Snabbt fick hon tag på en ojämn sten i stenbeklädningen på slottsmuren och hon lyckades hålla sig kvar. En hastig blick nedåt gav henne svindel och en häftigt illamående slog över henne. Andas, andas, andas. Såhär brukade det inte vara, i ungdomens år var hon den skickligaste, den smidigaste och den modigaste. Sedan när började höjder hota hennes sans och balans? Ett uns av tvivel på sig dök upp som ett hjärnspöke och satte sig tungt på hennes axlar innan hon bestämt viftade bort det. Hon ställde sig upp och blickade ut över landskapet, ett dunkelt ljus började växa fram längs horisontranden. Visst var det solen som var påväg att stiga upp.

Innan morgonen grydde i dess fulla prakt var hon tvungen att vara långt bortom horisonten. Hon tittade ner och svalde, tog sats och hoppade. Den kraftiga vinden slet tag i henne på nytt och förstärkte hennes hopp. Hon bredde ut armarna, nästan som att flyga hann hon tänka innan rädslan på nytt tog i och hon närmade sig marken. Med hårt ihopbitna käkar och stängda ögon nådde hon marken med en kraftig duns och benen gav vika. De värsta av svordomar rörde till hennes förstånd. Hon mindes med värme en tid av hennes forna prakt, helt oförstående om vad som egentligen hänt anklagade hon sig själv och sin kropp i tron om att det handlade om att ungdomens dagar var räknade. Helt omedveten om att lyckan hade övergivit henne.