En nyans av silver

Vad händer när skönheten sviker, när ungdomens forna glans börjar avta och livet börjar göra avtryck på hennes kropp? Vad händer när hennes annars korpsvarta hår börjar få en nyans av silver och hennes ögon börjar ligga djupare i ett nät av rynkor? Ryggen är inte längre lika rak och stark, den har liksom henne kuvats av ett ibland alltför orättvist liv.

Ett liv som inte alls hade blivit som hon hade tänkt sig, hon hade fått erfarenheter av helt andra slag än hade väntat sig. Likt årstider förändras och åren går mot sina slut förändras också människor för att till sist försvinna. Många hade kommit och gått i hennes liv, forna vänner och eviga kärlekar hade också dom till sist tynat bort. OCh kvar finns bara minnena. Det enda någon aldrig kan ta ifrån dig. Minnen från lyckliga stunder men också från de svåraste, de tyngsta. De som hade gett
hennes rygg en svag krök och gett hennes korpsvarta hår en nyans av silver.

Erfarenhet, många misstag har begåtts av oss alla, vi är trots allt inte mer än människor försöker hon intala sig själv, utan att lyckas. Men hon skakar bestämt på huvudet så att silvret yr när hon frågar sig om hon skulle göra annorlunda, intet ångrar hon. Konsekvenserna hade i annat fall kanske blivit bättre, inte lika tunga att bära, men vad hade annars hennes liv varit, det är ju trots allt livet som har format henne till att bli den hon är idag. Utan det skulle hon inte vara den hon är.

Det enda hon känner sig sviken av är hennes forna skönhet, hennes ungdoms dagar tillsynes fyllda av lycka. Men innan man har erfarenhet, hur kan man då säga att man är lycklig? Och är inte silver vackrare än korpsvart?