Set some fire

Twist and shout,
my way or the highway.
I wish I could.

Stand still,
take it or leave it.
I wish I could.

Try to not hear the honey
in your begging voice.

There's not another love story
just two lonely souls.

At a desert way.
No fear. No pain. No strength.

Just a will of carrying my own weight.

Dit vi aldrig hann...

Hon blickar ut över isen. Det är inte ens samma frusna sjö som långsamt tinar under solens allt varmare strålar. Inte samma bergsudde, inte samma vik eller ens i närheten. Bara en sjö som vilar under vårens blå himmel.

Knappt ett år har passerat, mestadels obemärkt ändå har en del hänt. En hel vinter sedan hon sist såg honom. Strålarna glittrar vårigt mot isen och den kvardröjande snön, solen står högt. Hon ser sig vacklande omkring, den här platsen hade han tyckt om. Tankarna drar iväg, kan se honom framför sig sittandes bredvid sin bror på udden, båda med ett metspö i handen. Den lille sov lugnt i famnen på honom. Varma och glada röster hade pratat i mun på varandra. Tankar kastar kniv. Hon hade glömt hur vackert våren dessförinnan hade gjort entré och hur den hade slitits bort för att övergå i en ensam sommar. Undrar om våren alltid kommer att påminna om såret som aldrig läkte.

Trots att hon inte är ensam så kryper ensamheten långt inpå. En livlig röst, en ung man som leker med en livlig hund på isen. En bästa vän och kanske mer än så, en ständig påminnelse om vad man inte har. Rösterna och ljudet känns avlägsna och hon knyter armarna över bröstet som för att slippa att frysa. Återigen flyr tankarna, vad händer nu?

Hon tar ett djupt andetag, samlar mod ett tag innan hon bestämmer sig, innan hon orkar klistra ett leende på läpparna och sträcka på sig. Ytterligare ett andetag för att njuta av den rena luften och frosten som dröjer kvar och biter försiktigt i kinderna innan. Ett tredje andetag för att lyckas.

Ljud av tystnad

Något i luften känns något overkligt,
nästan lite ogästvänligt. Touché.

Någon viskade att ledsna ögon inte kan ljuga.
Undrar stilla varför han inte genomskådar lögnerna som du...

En av många. Av allt som kunde ske,
hoppas jag att du inte är själv i ensamhetens land
och att du förstår att jag alltid är med.

Jag kunde nästan höra mig själv,
viska ditt namn, kalla dig älskling, komponera musik till dina andetag.

Kunde nästan se mig själv titta efter dig,
på platser vi varit, platser vi sett, platser vi hållit varandras händer.

Och på platser vi aldrig hann till.

Hoppas du förstår att jag alltid kommer älska dig.

I skuggan av en drömmare

Vad händer med det brustna hjärtat när det krossats. Vad händer när historien tar slut men känslan dröjer kvar?

Har någon någonsin tänkt på vad som döljer sig i skuggan av drömmaren? Ett heligt land byggt på harmoni och stjärnstoft. Ett land där det växer rosor ur piporna på maskingevären. Bör det tilläggas att rosorna saknar taggar som saknar blod från riddarens eviga korståg?

Nej, världen är inte skyldig henne något. Inte ett pund mer än ett par skor. Den enda skyldiga är hon, och bedyrar återigen igen att kärlek är aldrig en synd.

En aning tappad tro med en nypa sorg, låt sjuda en stund och rör sedan ner hopp efter behag. Smaka av med lycka. Serveras med ihopbringat mod på en bädd av kärlek.

Du trodde du var poetisk när du sa att de enda som vet är stjärnorna. En skröna. En lögn. Kalla det vad du vill, men en sak lovar jag dig. Aldrig kommer du att få se mina tårar.

Frozen

Leave me just a whisper in the morning,
with just a hint of a spark.

When life runs over me,
I always promise myself

to keep on walking down the lonely road
with my head held high.

If it wasn't for every soul down the road,
you should know.

You're the only one for me.
I'll do whatever it takes,
to be able to see your smile

reach your eyes.

A heart of stone...

Tappad tro och brustet hopp.

Håll huvudet högt. Min vän, ditt välbekanta leende bleknar.
Minns orden som om de var från igår.

Kanske är det lite kantstött, minnet,
kanske är det mer som jag vill tro än vad det faktiskt var.

Såg dig genom fönstret,
du ritade figurer på glasrutan med något drömmande i blicken.
Undrar stilla om du någonsin kom över henne.

Något hade dröjt sig kvar, kanske låter det fånigt.

Eller som tidernas skröna, men jag skojar inte när jag säger att stjärnorna,
de skiner för dig ikväll.





Live and Love

Narren del 9 Ett minne blott

Vinden sliter i seglen och rycker tag i vattnets annars spegelblanka yta. Skummet stryker sig mot skrovet på båten. Eller på skeppet... Kaptenen hade rättat honom ett flertal gånger om att en båt och ett skepp inte alls är samma sak. Hur skulle han kunna veta det? Han som aldrig någonsin tidigare ens varit i närheten av en kust eller öppet hav.

En lång tid hade de nu varit till havs utan att sikta land, ännu hade han inte vant sig vid vattnets rörelser, tystnaden och den klara doften av hav. Han kunde inte sova om nätterna, istället brukade han gå ut på däck och njuta av tystnaden och den stjärnklara himmelen. Natten medförde ett helt annat lugn, kamraterna hade för länge sedan somnat.

Han tänkte på sitt hem och de han lämnat efter sig med ett uns av saknad, men eftersom ungdomen i honom längtade efter äventyr och var full av hopp så glömdes saknaden lätt av och placerades på ett säkert gömställe i ett skrymsle av hjärtat. Det här var långt innan han blev den han är idag, än är han inte drabbad av ålderdom ändå är hans kropp svag och hans sinne inte sig likt. Långt innan löftet formade honom och det skulle dröja länge innan lyckan finner honom.

Avfärden var ett hastigt beslut som hängde på brådska och rädsla, tvivel hanns inte med. Kanske en aning förhastat, å andra sidan så hade han nog inget direkt val. Lyckan och ödet hade nog fått honom dit de velat trots motspjärn och andra val. En morgon gav han sig i alla fall av, trots att han inte visste var han skulle hamna tvekade han aldrig över vilken riktning han skulle styra benen. På senare tid hade han ångrat sig bittert över att han inte tillåtit sig själv att sakna mer, låtit det förflutna fylla upp en större del i hans numera nästan tomma hjärta.

En helt vanlig ung man. Hans namn var Marcus. Och vem skulle ana att han om någon, skulle måla sitt ansikte vitt? Om han som vuxen hade fått välja ett ögonblick då han gick från att vara en pojk till att bli en man var det just den natten. Då vinden slet tag i seglen och han gav sig iväg.