Hon blickar ut över isen. Det är inte ens samma frusna sjö som långsamt tinar under solens allt varmare strålar. Inte samma bergsudde, inte samma vik eller ens i närheten. Bara en sjö som vilar under vårens blå himmel.
Knappt ett år har passerat, mestadels obemärkt ändå har en del hänt. En hel vinter sedan hon sist såg honom. Strålarna glittrar vårigt mot isen och den kvardröjande snön, solen står högt. Hon ser sig vacklande omkring, den här platsen hade han tyckt om. Tankarna drar iväg, kan se honom framför sig sittandes bredvid sin bror på udden, båda med ett metspö i handen. Den lille sov lugnt i famnen på honom. Varma och glada röster hade pratat i mun på varandra. Tankar kastar kniv. Hon hade glömt hur vackert våren dessförinnan hade gjort entré och hur den hade slitits bort för att övergå i en ensam sommar. Undrar om våren alltid kommer att påminna om såret som aldrig läkte.
Trots att hon inte är ensam så kryper ensamheten långt inpå. En livlig röst, en ung man som leker med en livlig hund på isen. En bästa vän och kanske mer än så, en ständig påminnelse om vad man inte har. Rösterna och ljudet känns avlägsna och hon knyter armarna över bröstet som för att slippa att frysa. Återigen flyr tankarna, vad händer nu?
Hon tar ett djupt andetag, samlar mod ett tag innan hon bestämmer sig, innan hon orkar klistra ett leende på läpparna och sträcka på sig. Ytterligare ett andetag för att njuta av den rena luften och frosten som dröjer kvar och biter försiktigt i kinderna innan. Ett tredje andetag för att lyckas.
Ett försök
12 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar