Utan adjektiv

Hoppet som infinner sig varje vårkant låg ännu inte i luften och trädkronorna var ännu hopplöst avskalade från allt vad löv heter. Kylan hade tvingat all vattenånga högt i skyn mot marken i form av en dimma man knappt kunde se genom. Solen hade precis försvunnit bortom horisonten och lämnat efter sig en himmel i allsköns färger. Kontrasterna lekte på himlavalvet och mörkret drog sig hotfullt kring knutarna. Vem har bestämt att det egentligen skulle vara mars?

Han suckade och drog rocken som han inte hade orkat knäppa omkring sig och borrade ner hakan i halsduken. Avsaknaden av värme och ljus spred sig i kroppen på honom, han rös. Hans andedräkt gnistrade av kölden när han andades, termometern visade alldeles säkert snart på minus. Han ångrade bittert att han slarvat bort handskarna. Samma visa varje år, han lyckades aldrig hålla ordning på dem längre än till december. I skymningsljuset var det enda man hörde ljudet av Martins kängor mot marken någon hade grusat.

Martin var en tystnadens man som uttrycker sig med ett fåtal omsorgsfullt valda ord, när han måste. Fundersamt brukade han studera sin omgivning som vanligtvis inte noterade hans närvaro. Med en pojkes blick under en lugg som aldrig ligger som den låg när han kammade den på morgonen såg han än mer än vad du anar, det är synd att alla gjorde som sedvanligt och inte heller idag låtsades om hans längtan efter ögonkontakt. Precis som att det skulle vara vilken dag som helst idag.

Promenader var annars ingenting han tyckte speciellt mycket om, han visste inte riktigt varför han tvingat sig ut i den vårafton fylld av köld som inte alls kändes som vår. Mörkret som han annars inte var rädd för hade krupit sig inom räckhåll nu och bidrog endast till en förstärkt känsla av utanförskap. Hans hy var i samma ton som porslinsdockorna hans farmor hade samlat på när hon var barn, så när som på rodnaden på kinderna och hans fingrar hade börjat stelna av kölden.

Han hade inget mål med promenaden utan gick planlöst omkring i det område han vuxit upp i, han hade fått ett antal inristade minnen i själen härifrån. En sjö som han så många gånger som barn hade badat i låg där nu med en yta som såg ut som en spegel på vakt, den kallade på honom. Martin kände en längtan som drog i honom, kunde isen verkligen bära hans tyngd?

some things are just not meant for knowing

like a light feather's touch
on a rosy and frostbitten cheek
from side to side in circles
a working class hand moves
with weight of a heart made from lead

where have all the flowers gone
a dream of crossing the misty ocean
is resting in a sad lovers arms
another one once again begging
on his bare feet in the sand
the storm is blowing fresh breathes
tonight and only tonight

the promises are easily blown away
light as they are made
a lonewolf standing there with
arms outstretched into the night
hoping the doubts will disapear
with the last rays of the sun

finding faith is a difficult thing
and even more in one anothers fairytale
so enchanting and so divine
and so it is in a lovers will
she see his lips move and reads the letters
but the lions roar so loud that
stubborn like a child she pretends
the words was never really said

Rädsla, kärlekens hjärta?

på kortet ser de lyckliga ut
han håller om en kvinna
vi var egentligen aldrig ett vi
på bilden ser hon inget annat än vanlig ut
han kallar henne sin räddare
jag vet att det är sant
det var precis vad han behövde
någon som helt orädd finns
någon som värmer kalla nätter
någon som finns där bara för honom
på spegelbilden har jag ingen skugga
jag undrar fortfarande var jag var
den där natten i november
händerna fortfarande knutna
utan att se vad han faktiskt bad om
försten ur skeppet innan det sjönk
skam

Poets and idiots

They said it was all about mercy
Oh mercy, where are thou'?

Lonely and tired
I walk this road,
looking for that penny
that will bring me luck

'Cause someone told me once
You can't win with a losin' hand, kid

I walked the hell you goin' through
just to reach the paradise
of lost souls

And the sad eyes
honey, they never lie.
Fear is the heart of love.

Dear God.
The only favour I ask for,
is for you to hold him when I'm not around

De enda för mig...

Inser inte förrän jag hör din löst,
hur mycket jag saknar dig.

En smärta så djup borrar sig in
i mitt mjuka jag.
Jag blir lätt sårad.
Jag sårar också lätt.

Ibland sårar man fastän man ingenting vet.
Inga ondskans intentioner.
Ibland blir det bara så,
att all världens sanning förenas
i världens största lögn.

Jag vet att orden inom mig,
borde bli sagda.
Att din hunger på sanning
har all rätt att bli stillad.
Frosten har mig i sitt grepp.

Så säker på att det är jakten på rötter.
En plats att höra till.
Är ljuvligt säker på att med dig är jag hemma.
För evigt dömd till att vara på rymmen.

Det du inte kan ge,
kan du heller inte få.

Att leva ett liv enligt forna drömmar IX

Dagen då hon mötte Samuel ute i skogen förändrades allt, helt utan förvarning.

De möttes den där kvällen på Lindas bröllop. Hon hade egentligen inte tänkt gå men hon hade alltid varit svag för Lindas bedjande blick så hon hade till sist krängt på sig en inte allför välanvänd färgglad klänning och ovant stapplat omkring i ett par alldeles för högt klackade skor. Hon minns hur hon granskade sig själv i spegeln innan hon gick. Det var ovant att se sig själv i den typen av plagg, det var inte hon själv som tittade tillbaka på henne från spegelns oförargliga blanka yta. Hon vände och vred på sig en obekväm känsla infann sig. Aldrig i livet att jag går dit som jag ser ut tänkte hon och vände i farstun.

Nog för att jag vet att jag inte passar in i någon societetsvärld och har inte för planer på att försöka göra heller så varför göra mig till?

Felicia log för sig själv när hon slängde av sig klänningen och kastade den i sophinken under diskbänken, sparkade av sig skorna mot slumpvis riktning och drog fingrarna genom det kortklippta håret och ruffsade till det. Hon som för bara en stund sedan hade lagt ner en årsförbrukning på tålamod för att få det slätt. Hon ryckte tag i ett par stuprörsjeans och en roströd tunika som hon snabbt slängde på sig. De högklackade skorna som låg slängda i ett hörn av lägenheten byttes ut mot ett par gula Converse. Hon minns hur hon glatt blinkade mot spegelbilden innan hon slängde igen dörren och rusade i riktning mot Lindas bröllop. Som vanligt någon minut för sent.

De skrattar åt det fortfarande, månader efter bröllopet, hon och Linda. Hur hon kom springande med andan i halsen och luggen i ögonen. Lindas först förskräckta min när hon synade sin väninnan uppifrån och ner och stelnade till men till sist hade brustit ut i skratt.

- Det var då en jävel till brudtärna! Jag visste väl att du aldrig skulle ta på dig nån klänning! Jag får väl stå mitt kast.

Det var inte förrän senare på själva festen de blev introducerade, Samuel och hon. Hon minns hur hans stadiga handslag dröjde och hur han något disträ drog på mungiporna när de hälsade. Hon mindes hans varma blick men när hon såg ringen på fingret drog hon åt sig handen, sträckte på sig och gick. Trots det förbjudna hade de under hela kvällen följt varandra i blicken, hela tiden på vakt så att ingen annan skulle märka. Hon minns hur hon långsamt men bestämt lyckas få stoppat undan honom i ett mörkt hörn av sitt medvetande men nog inte riktigt lyckats. Han förändrade henne den kvällen. Det var som att han fick henne att förstå att det finns något som hon inte tidigare vetat om och som hon behöver. Något som man inte kan överleva utan.

Det är allt hon minns av honom innan han sprang på henne den där regniga dagen ute i skogen. När hela kraften av ens jag vill ha något som man inte kan få och som man inte heller fått smaka på glömmer man av det. Men när man får tillbaka synfältet är det dubbelt så starkt. Det sägs att endast den omöjliga kärleken är evig. Vad händer då, när den görs möjlig?

Törnen och videung

Nu eller aldrig.
Svart eller rött.

Endast en idiot som finner sig i att vänta förgäves?

Som förtrollad inser hon,
att hon aldrig tidigare varit mörkrädd.
Eller rädd för att vara själv.

Ett leende.
Av guld.

Sliter henne itu. Långsamt.
Ibland undrar jag...
Hur lång tid det kommer att ta för henne att gå av.

Med hatkärlek till saknaden.
Ack så bitterljuvt.

Ensam är stark.
Lycka är.

Att vara två.
Känner en doft av stillsam ironi.