Dit vi aldrig hann...

Hon blickar ut över isen. Det är inte ens samma frusna sjö som långsamt tinar under solens allt varmare strålar. Inte samma bergsudde, inte samma vik eller ens i närheten. Bara en sjö som vilar under vårens blå himmel.

Knappt ett år har passerat, mestadels obemärkt ändå har en del hänt. En hel vinter sedan hon sist såg honom. Strålarna glittrar vårigt mot isen och den kvardröjande snön, solen står högt. Hon ser sig vacklande omkring, den här platsen hade han tyckt om. Tankarna drar iväg, kan se honom framför sig sittandes bredvid sin bror på udden, båda med ett metspö i handen. Den lille sov lugnt i famnen på honom. Varma och glada röster hade pratat i mun på varandra. Tankar kastar kniv. Hon hade glömt hur vackert våren dessförinnan hade gjort entré och hur den hade slitits bort för att övergå i en ensam sommar. Undrar om våren alltid kommer att påminna om såret som aldrig läkte.

Trots att hon inte är ensam så kryper ensamheten långt inpå. En livlig röst, en ung man som leker med en livlig hund på isen. En bästa vän och kanske mer än så, en ständig påminnelse om vad man inte har. Rösterna och ljudet känns avlägsna och hon knyter armarna över bröstet som för att slippa att frysa. Återigen flyr tankarna, vad händer nu?

Hon tar ett djupt andetag, samlar mod ett tag innan hon bestämmer sig, innan hon orkar klistra ett leende på läpparna och sträcka på sig. Ytterligare ett andetag för att njuta av den rena luften och frosten som dröjer kvar och biter försiktigt i kinderna innan. Ett tredje andetag för att lyckas.

Ljud av tystnad

Något i luften känns något overkligt,
nästan lite ogästvänligt. Touché.

Någon viskade att ledsna ögon inte kan ljuga.
Undrar stilla varför han inte genomskådar lögnerna som du...

En av många. Av allt som kunde ske,
hoppas jag att du inte är själv i ensamhetens land
och att du förstår att jag alltid är med.

Jag kunde nästan höra mig själv,
viska ditt namn, kalla dig älskling, komponera musik till dina andetag.

Kunde nästan se mig själv titta efter dig,
på platser vi varit, platser vi sett, platser vi hållit varandras händer.

Och på platser vi aldrig hann till.

Hoppas du förstår att jag alltid kommer älska dig.

I skuggan av en drömmare

Vad händer med det brustna hjärtat när det krossats. Vad händer när historien tar slut men känslan dröjer kvar?

Har någon någonsin tänkt på vad som döljer sig i skuggan av drömmaren? Ett heligt land byggt på harmoni och stjärnstoft. Ett land där det växer rosor ur piporna på maskingevären. Bör det tilläggas att rosorna saknar taggar som saknar blod från riddarens eviga korståg?

Nej, världen är inte skyldig henne något. Inte ett pund mer än ett par skor. Den enda skyldiga är hon, och bedyrar återigen igen att kärlek är aldrig en synd.

En aning tappad tro med en nypa sorg, låt sjuda en stund och rör sedan ner hopp efter behag. Smaka av med lycka. Serveras med ihopbringat mod på en bädd av kärlek.

Du trodde du var poetisk när du sa att de enda som vet är stjärnorna. En skröna. En lögn. Kalla det vad du vill, men en sak lovar jag dig. Aldrig kommer du att få se mina tårar.

Frozen

Leave me just a whisper in the morning,
with just a hint of a spark.

When life runs over me,
I always promise myself

to keep on walking down the lonely road
with my head held high.

If it wasn't for every soul down the road,
you should know.

You're the only one for me.
I'll do whatever it takes,
to be able to see your smile

reach your eyes.

A heart of stone...

Tappad tro och brustet hopp.

Håll huvudet högt. Min vän, ditt välbekanta leende bleknar.
Minns orden som om de var från igår.

Kanske är det lite kantstött, minnet,
kanske är det mer som jag vill tro än vad det faktiskt var.

Såg dig genom fönstret,
du ritade figurer på glasrutan med något drömmande i blicken.
Undrar stilla om du någonsin kom över henne.

Något hade dröjt sig kvar, kanske låter det fånigt.

Eller som tidernas skröna, men jag skojar inte när jag säger att stjärnorna,
de skiner för dig ikväll.





Live and Love

Narren del 9 Ett minne blott

Vinden sliter i seglen och rycker tag i vattnets annars spegelblanka yta. Skummet stryker sig mot skrovet på båten. Eller på skeppet... Kaptenen hade rättat honom ett flertal gånger om att en båt och ett skepp inte alls är samma sak. Hur skulle han kunna veta det? Han som aldrig någonsin tidigare ens varit i närheten av en kust eller öppet hav.

En lång tid hade de nu varit till havs utan att sikta land, ännu hade han inte vant sig vid vattnets rörelser, tystnaden och den klara doften av hav. Han kunde inte sova om nätterna, istället brukade han gå ut på däck och njuta av tystnaden och den stjärnklara himmelen. Natten medförde ett helt annat lugn, kamraterna hade för länge sedan somnat.

Han tänkte på sitt hem och de han lämnat efter sig med ett uns av saknad, men eftersom ungdomen i honom längtade efter äventyr och var full av hopp så glömdes saknaden lätt av och placerades på ett säkert gömställe i ett skrymsle av hjärtat. Det här var långt innan han blev den han är idag, än är han inte drabbad av ålderdom ändå är hans kropp svag och hans sinne inte sig likt. Långt innan löftet formade honom och det skulle dröja länge innan lyckan finner honom.

Avfärden var ett hastigt beslut som hängde på brådska och rädsla, tvivel hanns inte med. Kanske en aning förhastat, å andra sidan så hade han nog inget direkt val. Lyckan och ödet hade nog fått honom dit de velat trots motspjärn och andra val. En morgon gav han sig i alla fall av, trots att han inte visste var han skulle hamna tvekade han aldrig över vilken riktning han skulle styra benen. På senare tid hade han ångrat sig bittert över att han inte tillåtit sig själv att sakna mer, låtit det förflutna fylla upp en större del i hans numera nästan tomma hjärta.

En helt vanlig ung man. Hans namn var Marcus. Och vem skulle ana att han om någon, skulle måla sitt ansikte vitt? Om han som vuxen hade fått välja ett ögonblick då han gick från att vara en pojk till att bli en man var det just den natten. Då vinden slet tag i seglen och han gav sig iväg.

Ett löfte

Långt innan dörrklockan ringer hör hon hans steg i trappan, hans bekanta steg. Hon känner igen hans takt, precis som hur hon minns hur han doftar, precis som hon minns hans grova händer mot sin hud, precis som hon minns vilka ord han stapplar över. Stegen gör sig bra i takt till musiken, en hes röst som sjunger om hur löftet bröts och stal en bit från hans inre och en akustisk gitarr.

I hela sitt liv har han kämpat, kämpat emot det faktum att man inte kan vinna. Allt mer sällan ser han ljusglimtar och de han har tänker han ta till vara på och som dyrbara juveler hålla i hårt. Ett snedsteg och de går förlorade. Trots sin ungdom är han gammal nog för att ha sett det, misär och lidanden, men tack vare ungdomen har han ännu inte gett upp hoppet. Om att trots det omöjliga så kommer hans dröm att gå i uppfyllelse. Han vet att de aldrig gör det, men han vill tro att det han har är speciellt och att just hans dröm kommer att bli sann. Bara hans dröm. En simpel önskning. Eller möjligen två.

Klockan ringer, hon öppnar dörren och han stiger in. Lite mer försiktigt än vanligt stiger han in, varligt fångar han henne i en omfamning. De säger inte mycket, han är något frånvarande och hon är blyg. Vet inte riktigt hur hon ska hantera hans personlighetsförändring, precis när hon är på väg att byta musik för att fylla vardagsrummet med lite mer liv som fyller upp tystnaden öppnar han munnen.

-Byt inte, det är en bra låt.

Han tittar på henne när hon ser bort. Hon ser inte hur hans blick följer hennes drag, käklinjen, den lätt krökta nacken och hennes slanka fingrar. Han ser smärtan i hennes ansikte, han vet att även om hon inte säger något har ont. Det smärtar honom. Ögonen fylls på nytt, bara en simpel önskning. Han kan inte med att sträcka ut en hand, för han vet att greppet inte är starkt nog och att fotfästet är halt.

Han sjunker djupare i soffan, hans blick är nedslagen och ögonen blodsprängda. Hon blir ännu mer konfunderad, vill hjälpa honom, torka bort hans tårar men vågar inte ta steget. Hon vet att han vill klara det själv, att han vill bära upp sin egen vikt Magkänslan är ont anande, men han hade ju bett om förlåtelse, bett om en andra chans att få göra saker annorlunda. Hon hade till en början varit avvaktande om förslaget men en glans i hans ögon gjorde att hon tog steget, en värme som inte funnits där tidigare spred sig fort. Kanske hade en beskyddande och förstående kram varit på sin plats.

Hans blick letar sig ut genom fönstret och hans suckar. Det är en vacker dag, solen strålar och vinden som letar sig in genom det öppna fönstret smeker försiktigt hennes kind. En dag som denna hade i en film varit regnig tänker hon och fingrar lite nervöst på håret. Kanske är det ett tecken på att det här kommer att gå bra. Ytterligare, kanske inte naiva, men hoppfulla tankar tog form i hennes huvud. Vem har inte dagar då man känner sig sänkt...?

Det var nog inte förrän långt senare hon insåg att det var just den här dagen hon tappade sin juvel. Att det var den dag han gav upp sin kamp.

Och hämtade henne på flygplatsen.