Narren del 9 Ett minne blott

Vinden sliter i seglen och rycker tag i vattnets annars spegelblanka yta. Skummet stryker sig mot skrovet på båten. Eller på skeppet... Kaptenen hade rättat honom ett flertal gånger om att en båt och ett skepp inte alls är samma sak. Hur skulle han kunna veta det? Han som aldrig någonsin tidigare ens varit i närheten av en kust eller öppet hav.

En lång tid hade de nu varit till havs utan att sikta land, ännu hade han inte vant sig vid vattnets rörelser, tystnaden och den klara doften av hav. Han kunde inte sova om nätterna, istället brukade han gå ut på däck och njuta av tystnaden och den stjärnklara himmelen. Natten medförde ett helt annat lugn, kamraterna hade för länge sedan somnat.

Han tänkte på sitt hem och de han lämnat efter sig med ett uns av saknad, men eftersom ungdomen i honom längtade efter äventyr och var full av hopp så glömdes saknaden lätt av och placerades på ett säkert gömställe i ett skrymsle av hjärtat. Det här var långt innan han blev den han är idag, än är han inte drabbad av ålderdom ändå är hans kropp svag och hans sinne inte sig likt. Långt innan löftet formade honom och det skulle dröja länge innan lyckan finner honom.

Avfärden var ett hastigt beslut som hängde på brådska och rädsla, tvivel hanns inte med. Kanske en aning förhastat, å andra sidan så hade han nog inget direkt val. Lyckan och ödet hade nog fått honom dit de velat trots motspjärn och andra val. En morgon gav han sig i alla fall av, trots att han inte visste var han skulle hamna tvekade han aldrig över vilken riktning han skulle styra benen. På senare tid hade han ångrat sig bittert över att han inte tillåtit sig själv att sakna mer, låtit det förflutna fylla upp en större del i hans numera nästan tomma hjärta.

En helt vanlig ung man. Hans namn var Marcus. Och vem skulle ana att han om någon, skulle måla sitt ansikte vitt? Om han som vuxen hade fått välja ett ögonblick då han gick från att vara en pojk till att bli en man var det just den natten. Då vinden slet tag i seglen och han gav sig iväg.

Ett löfte

Långt innan dörrklockan ringer hör hon hans steg i trappan, hans bekanta steg. Hon känner igen hans takt, precis som hur hon minns hur han doftar, precis som hon minns hans grova händer mot sin hud, precis som hon minns vilka ord han stapplar över. Stegen gör sig bra i takt till musiken, en hes röst som sjunger om hur löftet bröts och stal en bit från hans inre och en akustisk gitarr.

I hela sitt liv har han kämpat, kämpat emot det faktum att man inte kan vinna. Allt mer sällan ser han ljusglimtar och de han har tänker han ta till vara på och som dyrbara juveler hålla i hårt. Ett snedsteg och de går förlorade. Trots sin ungdom är han gammal nog för att ha sett det, misär och lidanden, men tack vare ungdomen har han ännu inte gett upp hoppet. Om att trots det omöjliga så kommer hans dröm att gå i uppfyllelse. Han vet att de aldrig gör det, men han vill tro att det han har är speciellt och att just hans dröm kommer att bli sann. Bara hans dröm. En simpel önskning. Eller möjligen två.

Klockan ringer, hon öppnar dörren och han stiger in. Lite mer försiktigt än vanligt stiger han in, varligt fångar han henne i en omfamning. De säger inte mycket, han är något frånvarande och hon är blyg. Vet inte riktigt hur hon ska hantera hans personlighetsförändring, precis när hon är på väg att byta musik för att fylla vardagsrummet med lite mer liv som fyller upp tystnaden öppnar han munnen.

-Byt inte, det är en bra låt.

Han tittar på henne när hon ser bort. Hon ser inte hur hans blick följer hennes drag, käklinjen, den lätt krökta nacken och hennes slanka fingrar. Han ser smärtan i hennes ansikte, han vet att även om hon inte säger något har ont. Det smärtar honom. Ögonen fylls på nytt, bara en simpel önskning. Han kan inte med att sträcka ut en hand, för han vet att greppet inte är starkt nog och att fotfästet är halt.

Han sjunker djupare i soffan, hans blick är nedslagen och ögonen blodsprängda. Hon blir ännu mer konfunderad, vill hjälpa honom, torka bort hans tårar men vågar inte ta steget. Hon vet att han vill klara det själv, att han vill bära upp sin egen vikt Magkänslan är ont anande, men han hade ju bett om förlåtelse, bett om en andra chans att få göra saker annorlunda. Hon hade till en början varit avvaktande om förslaget men en glans i hans ögon gjorde att hon tog steget, en värme som inte funnits där tidigare spred sig fort. Kanske hade en beskyddande och förstående kram varit på sin plats.

Hans blick letar sig ut genom fönstret och hans suckar. Det är en vacker dag, solen strålar och vinden som letar sig in genom det öppna fönstret smeker försiktigt hennes kind. En dag som denna hade i en film varit regnig tänker hon och fingrar lite nervöst på håret. Kanske är det ett tecken på att det här kommer att gå bra. Ytterligare, kanske inte naiva, men hoppfulla tankar tog form i hennes huvud. Vem har inte dagar då man känner sig sänkt...?

Det var nog inte förrän långt senare hon insåg att det var just den här dagen hon tappade sin juvel. Att det var den dag han gav upp sin kamp.

Och hämtade henne på flygplatsen.

A bloody saint...

It's not about the magic,

'cause it's all about the trick.

To keep the gun loaded,

just to keep one's devil from the door.

In case of emergency,

stand still and fear no pain.

It hurts so bad when you write me a few lines saying,

I'll keep on fighting,

in order to not fall deeper.

En kort sekvens...

Hon stannade upp, bara såg honom. Han satt där mitt ibland människor i rörelse, helt stilla. En aning uppgivet och fingrade på cellofanet runt blommorna. Det prasslade. Utan att tänka på rosornas taggar sprang hon fram, slängde sig runt halsen på honom.

Hon var sen, kom inte ifrån jobbet i tid. Han väntade och var orolig att hon inte skulle dyka upp. Allt var ju nytt, kanske var hon inte så förälskad som han, men när han såg henne fanns det inga tvivel.

Först ett stilla leende, sedan en kyss, sedan lycka. Lite som i slutet av en romantisk fransk film där mannen lyfter upp henne, ser henne i ögonen, ger henne en kyss och snurrar ett varv, innan de lever lyckliga tillsammans i resten av sina dar. Enda skillnaden är att det här bara var början.

Han räckte henne blommorna. Tio röda rosor.

Sometimes the line walks you

Show a little faith, there's magic in the night...

Vinterns sista morgon. Frosten tappar sakta sitt grepp om blad och sten när solen var på väg upp för att färga himlen ljust blå och nypa kinder röda.

- Det viktiga är inte vad man har, det viktiga är vad man har här. Han tar hennes hand och lägger den på hans brösts vänstra sida, trots den tjocka tröjan kan hon känna hur hans hjärta slår. Han ler.

Han hoppar ur bilen och glider smidigt över motorhuven och öppnar dörren på passagerarsidan, bockar och gör fjantiga gentlemanaktiga manéer med händerna. Gruset knastrar när hon försiktigt stiger ur, nästan rädd för att bryta förtrollningen.

Ögonblicket är så levande. Han tar tag i hennes midja och lyfter upp henne, som om hon var lätt som en fjäder, han snurrar ett varv innan han sätter ner henne.

Han erbjuder henne handen och de börjar gå. Det dröjer inte länge innan han släpper hennes hand och skuttar lite i förväg. Hoppar och slår ihop fötterna i luften.

Gårdagen är ett minne blott och framtiden ännu inte tillräckligt nära för att märkas av. Hon släpper tanken och släpper även hon glädjen fri. Ett trevande steg, sedan skuttar även hon. Fångar vårens första fjäril på fingret.

Deras blickat möts. Som hos barn, oförstörlig glädje. Fångad av stundens spontanitet slänger hon sig om halsen på honom. Orden slinker ur henne.

- Jag älskar dig.

Och förtrollningen var bruten.

Du var inte bara min första kärlek, du var också den som fick mig att älska mig själv

Hans annars vackert grå ögon är kantade med rött. Hans ögon blänker av tårar som vägrar svämma över. Kanske är det alkoholen som gjort det, whiskeyn är för längesedan slut och han rotar nu i kylskåpet efter den sista vinflaskan, men sorgen är den som brutit honom. På tu.

Han var den första riktigt trasiga människa jag mött, det var inte längesedan men jag är en helt annan nu. Som att han förvandlade mig. Hans vackra anlete. Jag kommer aldrig att glömma den bistra blicken och de hårt sammanbitna käkarna, hur vackert välformat hans leende var. Som man fick kämpa för att få de mungiporna att leva. Hans starka rygg och grova händer som trots hans unga ålder var formade efter många års tungt arbete. Hans råttfärgade hår, med allt fler grå strån som sakta smyger sig från tinningarna och bakåt.

Kylskåpsdörren smäller igen kraftigt, jag hoppar förskräckt till när klockan som hängde på väggen bakom åker i golvet. Visare, batterier, urtavla och glas sprider sig på golvet i ett kaos. Han sätter sig på huk och försöker rätta till det, få minutvisare och sekundvisaren på rätt plats. Jag får en känsla av att det var ett hopplöst försök till att skruva tillbaka tiden och ställa allt till rätta. När hans darriga, annars fingerfärdiga fingrar inte lyckas svämmar hans tårar över. Han slänger det som finns kvar i väggen.

Han reser sig upp, tittar sig villrådigt omkring. Hans axlar sjunker ihop av hopplöshet, hans brunbrända bröst hävs sakta upp och ner, andetag tunga att andas. Hans blick landar på korset som hänger alldeles ovanför köksbordet, samtidigt som ännu fler tårar svämmar över rycker han tag i korset, hans blick i det ögonblicket kommer jag aldrig glömma, och knäcker det över knäet. Träflisor landar på golvet och träbitarna som blir över slänger han åt klockans håll.

Äntligen lyckas han få korkat upp vinet och hällt upp det i ett stort dricksglas, vinglasen var för längesedan för små. Han slår sig ned i soffan bredvid mig och tänder en cigarett, askar gör han i snapsglaset han har stående på magen. Han lägger armen om mig och tänder även mig en cigarett. Ända sedan dess har jag älskat doften av cigarettrök. För en minut eller två stannade allt upp, för en minut eller två tillät jag mig att glömma att jag med min kärlek inte kunde göra någonting, för en minut eller två höll jag om honom. Kände hans varma hud emot min. Drog hans hår genom mina händer. Kysste hans hals.

Han mötte min blick. Den sa mig allt jag behövde veta just då. Aldrig någonsin har jag tvivlat på att han älskar mig.