Jakten på lycka.

Men jag klagar inte.

För hur i härlighetens namn skulle du kunna veta. Hur i härlighetens namn skulle någon kunna veta. När jag biter ihop, stenhårt. För längesedan slutat svara ärligt på frågor om mitt välmående. För längesedan slutat bry mig om det simpla, matchande färger i vardagsrummet. Tankarna kastar kniv. För guds skull! Ta alla dina favoritfärger, purpurlila, glatt limegrönt och eldfängt rött! För längesedan slutat att kolla på termometern hur kallt det är ute. Bara en dåre fattar inte att det är kallt när han ser den klara himlen, när det härligt biter i kinderna och hur det domnar i händerna när han försöker krama en snöboll av pudersnö?

Inte kunde väl hon veta när hans hand på hennes rygg inte längre rörde sig av lust och kärlek, utan av avsaknad av ro. En ro som förut skapades av en travande hand som inte kände till skulderblad, nackens början eller födelsemärken. Inte kunde hon veta att han varje kväll väntade på just samma kommentar och än en gång bet ihop käkarna hårt. Av rädsla att avslöja sitt inre så log läpparna.

Dagarna går. Som en evig längtan efter att bli genomskådad.