From inside out

I cried myself to sleep last night
I tried to catch my breathe - but it was far gone

For once my hunger is no longer about truth
Because this moment it is all about future

The sight I have does not show much,
I am not sure I am letting anyone in at all

I just cannot see someone like you to stand up
For this, the moment, the truth... Or me

So please tell me the worth of love
When the silence is broken

En dikt

En samling ord som alla säger sig förstå sig på
Vad är egentligen det, kan hon mina händer spå?
Utifrån egna jagets kärl, hjärtat dess själ
Vem är egentligen du, att mena mig väl


Han viskade i mitt öra att han mig så väl förstå
Att alla någon gång längs samma stig skall vandra
Vem är egentligen du, att säga att jag är som alla andra?
Redo att ta klivet, där vid alltets rand ska du stå


Jag minns för åratal sedan, jag mötte en kvinna
Hon var precis som du, född till att vinna
Hon kände dina synder och så även dina dygder
Hon sa hon levde och älskade dina bygder


Kärleken, jag måste gå, jag hör hur den kallar på mig
Den norra stjärnans vakande närvaro känner jag ej
Med all den uppbringade kraften skall du med möda
Vem är egentligen du, att förbereda mig på att blöda


Din hunger på sanning har all rätt att bli stillad
Men den gemenskap du säger dig känna, ack så inbillad.
Du vet ingenting som mitt sinne, dunkelt för det mesta
Att du inget vet kan vara det bästa

Hur sätter man vers på tankar?

Om hoppet bara varit som de ungas 

Önskat vackraste brev dig skriva

Undrat om min du helst skulle bliva

De allra ljuvaste sånger sjungas

Om någon gång ja’ kanske skulle våga

Med glädje jag din sköna bild skall måla

O’ du ljuva, jag höjer glaset för att skåla

Mot kriget för en framtid skall jag tåga

Jag hoppas trots blodet som skall utgjutas

Vapen och skam går hand i hand

Bilden och jag vandrar i främmande land

Ett vemod, ty min längtan den skall skjutas

Mina förhoppningar har stundom varit höga
Ändå inför död inga tårar, ty du älskade föga

En mans revolution

Född på fel sida stan,
trots alla möjligheter vi besitter
kommer man sällan längre än så.

Rädslan finns hos oss alla.
Vad är vi rädda för?
Det liksom hänger i luften,
likt något gudaktigt svårt att ta på.

Kan inte riktigt förstå
Att en osynlig världsekonomi,
ska kunna göra barn hungriga.
När andra lever i överflöd.

Sjuhundra ton metall om dagen.
Chefen sa att världen är förändrad.
Du berättar för mig men glömt är
att jag en gång gjorde dig rik.

Rik nog att glömma mitt namn.
Söner och fäder blev kvar i främmande land.
Nu undrar vi vad som finns kvar,
vad som var värt att dö för?
Var är ögonen, med vilja att se?

Ska vi verkligen resa längs samma väg
som familjen Joad för längesedan?
Trött på rädslan
Trött på kylan
Trött på att det måste vara värre
för de som är svaga och gamla.

Jag är trött på att själv inte kunna vända allt rätt.

Nåd


De drömmar man på morgonen inte minns
En stilla bön om välsignelse.
Idag ser jag det tydligt,
hur vi kastade oss i det oskyddsliga.
Vi hade en dröm,
om en delad ensamhet.
Ett begär efter förändring.
En hunger efter sanning.
Med vind i vårt segel,
försöker jag komma så långt
som möjligt.
Från mig, mig själv och jag.
På knä har jag fallit
bedjande ber jag dig,
lär mig att älska.
Som gjord utav hårdaste granit.
Kärlek kan inte rädda mig.
Om jag lämnar dig nu,
vänder du då andra kinden till?

All världens sanningar slutar på något sätt upp i en evig lögn.

Vill inte vara själv

Det är mycket du har tagit ifrån mig.

Konsten att älska min egen ensamhet.
Orädslan i mörkrets trånga gränder.
Förmågan att kunna skydda mig själv.

Kanske är det något bra?

Utan adjektiv

Hoppet som infinner sig varje vårkant låg ännu inte i luften och trädkronorna var ännu hopplöst avskalade från allt vad löv heter. Kylan hade tvingat all vattenånga högt i skyn mot marken i form av en dimma man knappt kunde se genom. Solen hade precis försvunnit bortom horisonten och lämnat efter sig en himmel i allsköns färger. Kontrasterna lekte på himlavalvet och mörkret drog sig hotfullt kring knutarna. Vem har bestämt att det egentligen skulle vara mars?

Han suckade och drog rocken som han inte hade orkat knäppa omkring sig och borrade ner hakan i halsduken. Avsaknaden av värme och ljus spred sig i kroppen på honom, han rös. Hans andedräkt gnistrade av kölden när han andades, termometern visade alldeles säkert snart på minus. Han ångrade bittert att han slarvat bort handskarna. Samma visa varje år, han lyckades aldrig hålla ordning på dem längre än till december. I skymningsljuset var det enda man hörde ljudet av Martins kängor mot marken någon hade grusat.

Martin var en tystnadens man som uttrycker sig med ett fåtal omsorgsfullt valda ord, när han måste. Fundersamt brukade han studera sin omgivning som vanligtvis inte noterade hans närvaro. Med en pojkes blick under en lugg som aldrig ligger som den låg när han kammade den på morgonen såg han än mer än vad du anar, det är synd att alla gjorde som sedvanligt och inte heller idag låtsades om hans längtan efter ögonkontakt. Precis som att det skulle vara vilken dag som helst idag.

Promenader var annars ingenting han tyckte speciellt mycket om, han visste inte riktigt varför han tvingat sig ut i den vårafton fylld av köld som inte alls kändes som vår. Mörkret som han annars inte var rädd för hade krupit sig inom räckhåll nu och bidrog endast till en förstärkt känsla av utanförskap. Hans hy var i samma ton som porslinsdockorna hans farmor hade samlat på när hon var barn, så när som på rodnaden på kinderna och hans fingrar hade börjat stelna av kölden.

Han hade inget mål med promenaden utan gick planlöst omkring i det område han vuxit upp i, han hade fått ett antal inristade minnen i själen härifrån. En sjö som han så många gånger som barn hade badat i låg där nu med en yta som såg ut som en spegel på vakt, den kallade på honom. Martin kände en längtan som drog i honom, kunde isen verkligen bära hans tyngd?